I maj 1992 blev jag tagen av polisen och det rejält....

Det är väl bäst att jag tar det från början. Jag hade under våren fixat till en Volvo Amazon -66 som jag skaffat för en
billig peng från en bekant eftersom motorn var trasig. Hemma på bondgården drogs den snabbt in i garaget för att lagas och snyggas till.

Jag hade bytt motorn mot en annan renoverad och pensellackad B18 och den pissgula originalfärgen hade ersatts med en djupt
röd nyans och taket lackats vitt av undertecknad.
Nu stod jag där med bilen utrullad ur garaget och njöt av synen. Jag funderade ändå över hur motorn funkade och bestämde mig för att kolla det med det samma.

In i bilen i den skitiga overallen och iväg ut på landsvägen. Landsvägen som var en gammal grusväg där den livligaste biltrafiken bestod av mjölkbilen, morgonbussen - kvällsbussen och däremellan någon enstaka boende i området som förirrat sig ut i något ärende låg öde som vanligt.

Med armbågen hängande ut genom den öppna sidorutan knallade jag lungt fram i 50 - 60 km/h och log åt motorns jämna gång och ventilernas mjuka skrivmaskinsknatter. Solen sken och den ljumma luften fläktade skönt.

Efter ett par kilometer var det dags att vända vid en korsväg och jag släpper av på gasen och förbereder mig på att göra en u-sväng. Jag tittar att det är fritt från vänster och kollar sedan åt höger och upptäcker en polisbil som närmar sig.

Nu bryts hela idyllen då jag inser att jag inte har skruvat på nummerplåtarna. Jag är redan i korsningen och inser att dom
sett mig så jag gör min u-sväng och ber en bön att dom inte tänker på att nummerplåten bak saknas.
Som dom flesta vet sitter nummerplåten välexponerad på bakluckan på Volvo Amazon och lämnar en konstigt tom yta när den inte sitter där. Naturligtvis missade inte heller dessa poliser detta och svängde efter med blåljusen påslagna.

Jag stannade och tänkte snabbt att nu är det kört. Färskt körkort med prövotid och mindre än en månad till inryckning som lastbilschaffis i det millitära... Utan körkort!! och vad skulle morsan säga!!!

Poliserna kommer fram och jag kliver ur bilen. Men va fan säger den ene av dom när han ser mjölkbacken jag satt på. Hmmm...
Kollegan stirrar också på byfånen i meckaroverall, dvs jag som just klivit ur.
Varfan har du inredningen frågar den förste medan han fortfarande stirrar in i karossens tomma inre, ja det vill säga förutom mjölkbacken då...
Njaa.. den är hemma i garaget, skulle bar provköra motorn stammar jag fram. -Är väl där nummerplåtarna finns också kan jag tro säger polisen, om det nu finns några!! tillägger han.

Jag nickade bara till svar med blicken i backen. Nu tog kollegan till orda igen och undrade över däcken på bilen. Jag insåg nu anledningen till hans intresse eftersom Epatraktorns gamla sulor och fälgar var monterade på Amazonen. På tre av däcken stack corden fram ur slitbanan och fälgarnas variabla bultmönster saknade flera av brickorna till de ovala hålen.
Åter stammade jag fram den ärliga förklaringen till lagbrotten för jag förstod att det var omöjligt att klara sig ur det här ändå.

Jaja suckade den förste polisen och bad att få se på körkortet och ville veta vad bilen egentligen hade för registreringsnummer. Att jag inte hade körkortet med mig förvånade nu inte någon av poliserna men jag gav dom bilens registreringsnummer och mitt personnummer vilka den andre polisen snabbt gick till polisbilens för att kolla.

Kvar står jag och den förste polisen och han berömmer trots allt lacken men jag tänker bara på alla böter och hur jag skall förklara allt detta för morsan när jag kommer hem... om jag får komma hem eller kanske hamnar direkt i finkan!!

I bakgrunden hörs den andres radiotrafik med sambandscentralen. Plötsligt frågar jag bara rätt ut... -Var ni och letade efter Danne i Myrgården? Polisen brevid mig reagerar direkt och ser något förvirrat på mig. -Vad vet du om det säger han...
Tja efter vad jag hört har någon lämnat stulna bilar efter sig i dikerna ända från stan och ut hit och dom sista bilarna som han försökte ta var min Volvo 142 och min morfars Fiat men dom fick han aldrig med sig.

-Å fan... så du känner den här Danne?
-Nej svarade jag lite mindre osäker nu på rösten, men alla häromkring känner till den familjen och polisen brukar göra razzior där med jämna mellanrum.
Nu kom den andre kollegan tillbaka från polisbilen och bekräftar att de uppgifter jag gett stämmer.
Den förste polisen berättar nu om det jag sagt under tiden och båda börjar fråga en massa om Danne och jag svarar på det jag kan omkring familjen och inbrotten i bilarna hemma på bondgården.

Efter ett tag kommer dock poliserna åter in på mig och de lagöverträdelser jag faktiskt begått och klappar på bevismaterialet. -Vad gör vi med det här då säger den ena polisen till mig med barsk stämma. -Ja jag har ju gjort bort mig så jag får väl ta mitt straff säger jag med nedslagen blick.

Hmm.. säger polisen och frågar hur långt bort jag bor... Lite mer än en kilometer drar jag till med och anar en lite lättare tonläge i polismannens röst. -Nåja kör då lungt och sakta hem med bilen så glömmer vi det här men nåde dig om du åker ut med bilen innan du fixat till den och besiktat den.

Jag svär vid allt heligt och klättrar in på mjölkbacken och startar motorn innan jag knallar iväg i lugn fart. När jag andas ut och tittar i backspegeln ser jag på avstånd två stora leenden som sakta försvinner i fjärran.

Jag fick alltså behålla körkortet och gjorde sedemera lumpen som lastbilschaffis och morsan fick aldrig veta något. Det var
den gången jag blev tagen på bar gärning men antagligen klarade mig för att hela situationen var så jävla pinsamt surrealistiskt komisk.