Mitt under höskörden sommaren 1992 fick jag ett ryck och satte kapskivan i min gamla Volvo 142 som av bilprovningen dömts ut och förvisats från allmänna vägar med ett antal tvåor i protokollet. Det var inga märkvärdiga fel på bilen utan mest rost i trösklar och dålig ljusinställning som det handlade om.

Hursomhelst började det hela med att min dåvarande styvfar som vanligt vid en av måltiderna satt och retade humör på mig genom att påstå något dumt kring mitt bilskruvande och bilritande.

Jag hade ritat en tvåsistsig variant på Volvos 142 som cab, kortad och med en rejält modifierad front. Jag gick och tänkte på hans elaka kommentarer om att det inte gick att bygga så och på lunchen nästa dag skred jag till verket på min gamla 142:a som stod runt husknuten.

Sedan bilens kardan och framstolar tagits loss pallades karossen upp med fyra tomma fälgar med plankor på som löpte under chassiet och höll upp den främre halvan och den bakre halvan var för sig.

Bakre sidorutorna i bak togs loss likt innertakets bakre halva och efter en massa mätande och ritande sattes vinkelslipen i karossen.
Såväl i taket som i sidorna skar jag sedan bort ca. 30 cm mellan dörrstolpen och bakre hjulhuset medan jag i golvet lade snittet något framför dörrstolparna nära tvärbalken i golvet under framstolarna. Detta efter att ha läst hur man brukar korta  folka-bubblornas platta när man bygger Buggys.
Tanken var även i mitt fall att fördela brottytan för svetsningen senare.

När bilen var i två halvor och den överflödiga plåten borttagen kom den roliga biten att passa ihop dom igen. Tack vare att Volvos kaross är ganska jämnt bred blev det inte mer än ca. 1 cm spalt på var sida vid dörrstolparna vilket inte var något större problem att lösa genom att snitta upp ett par cm uppe och nere i sidostyckerna mot bakre hjulhuset och snyggt trycka ut dom och punktsvetsa. Detta naturligtvis sedan karossen i övrigt redan riktats in och fixerats genom ett antal punktsvetsar.

Taket fick också ett par snitt och linjerna riktades så dom stämde mellan främre och bakre halvan.
Nu undrar du säkert varför jag behöll taket då jag ju hade ritat en cab?!

Tja... vi bor i Sverige och inte i Carlifornien så under resans gång tvekade jag och beslöt att i alla fall tillfälligt behålla taket på.

Bakre sidorutornas aluminiumprofiler togs nu tillvara och kortades ner samt glasen ersattes med plexiglas. Väl monterade igen fungerade dom ypperligt och öppningsmekanismen likaså.

Här dök det dock upp lite orosmoln på bilbyggarhimlen hemma på gården. Styvfarsan gnällde allt mer om vansinnet att förstöra en alldeles funktionsduglig bruksbil i stället för att reparera den och min mor hade också svårt att förstå vad jag höll på med.

Nu gällde det att hitta på någon bra anledning för att inte hamna i onåd hemma.
- Nä den var för dålig att reparera blev ursäkten och syrrorna kan få lära sig köra bil med den ute på åkern blev mitt svar.
Styvfarsan gormade och gick på om att den minsann var en veritabel dödsmaskin som skulle gå av på mitten vid första grop så mitt i grälet slog jag vad med honom.

- Jag ska köra den fram och tillbaka på vår gropiga och dåliga skogsväg så mycket jag kan och hittar du en enda spricka i skarvnigen efteråt skall jag dra bilen direkt till skroten.

Styvfarsans hånflin när han accepterade var väl inget som gjorde mig lättare till mods, för vad hade jag nu satt mig i för klister. Men jag satte mig i bilen och drog iväg med familjen tittande efter mig.

Bilen hoppade över krön och slog ner i gropar helt i klass med dom värre du finner på någon av vägverkets mest eftersatta
vägsträckor. Jag lyssnade efter konstiga ljud i karossen men det var omöjligt att höra något i oväsendet.

När jag så hade kommit hem igen på backen framför huset kom styvfarsan fram lika hånleende för att inspektera. Gissa om det kändes skönt när han inte kunde hitta en enda spricka någonstans och med en fnysning vände in i huset.

Bilens existens var nu räddad och mina systrar hade fått ännu en vansinnig leksak att ha roligt med på åkrarna.

Jag satte nu igång med att tillverka en ribbgrill med egna amerika-lysen och de rostiga skärmkanterna i bak lagades genom att  enkla skärmbreddare handknackade i plåt ersatte dom.

Det sista som gjordes innan det var dags för mig att rycka in i lumpen var nu att lacka skapelsen och som oftast då mina mer udda byggen skulle färgsättas blev det att kolla vad som fanns på hyllan bland färgslattarna. Det fanns lite vitt och silver samt några andra färger så slutresultatet blev silverbas med vitt på vilket gav en pearleffekt. På denna lades sedan färgade linjefält i mörkblått, grönt och rött.

Bilen var skitrolig att leka med och minsta syrran höll på att göra morsan tokig när hon på åkern satt och körde fram och tillbaka medan morsan rensade grönsakslandet. He he...

Efter lumpen blev bilen ståendes ett tag och trots att planer fanns på att regbesikta den blev det aldrig av, mest pågrund av nya galna projekt och så småningom hamnade den på skroten. Men som med de flesta av mina bilbyggen gladde den de flesta som såg den eller åkte med i den och som dom säger... ett gott skratt förlänger livet.