Det finns så många av oss som är missnöjda med så många små och värdsliga ting i vår vardag.
Och vi blänger gärna lite surt på dom som med ett leende alltid tycks kunna acceptera livets alla olika nycker och irritationer.
Jag tänker plötsligt på när jag under min PRAO, knappt femton år fyllda arbetade på en bensinstation och en äldre dam kommer in och ber om hjälp att få sin bil tankad.
Jag blir utskickad och hon står där och ler vänligt medan jag fyller på bensin i vad jag bedömmer vara en helt ny bil. -För att bryta tystnaden frågar jag också om den är ny och vad hon tycker om den.
Jo bilen är ny och hon har bara haft den i ett par månader får jag veta. Damen öser verkligen positiva omdömmen kring bilen som hon använder varje dag... men, säger hon med ett lite mer neutralt tonfall. -Jag satt nog bekvämare i min gamla bil men man vänjer sig väl säger damen och ler igen.
Jag har nu fyllt tanken och frågar vad hon egentligen menade med att hon satt bättre i sin
gamla bil? Damen sätter sig i bilen och börjar förklara men jag ser ju direkt problemet... Hennes fötter når knappt fram till pedalerna och hon har svårt att nå ratten då stolen är alldeles för långt tillbakaskjuten för hennes kroppslängd, något som jag påtalar.
Men... säger damen med ett litet skratt, vad kan man göra åt det då? -Kan en verkstad ordna det tror du? Hennes blick är smått förvirrad när jag nu böjer mig in i bilen, drar i stolsreglaget och skjuter damen och stolen närmare ratten. 
