Jag har alltid gillat teknik och när väckarklockor och diverse annat skruvats sönder för att förstå hur dom fungerade kom också intresset att skruva ihop saker igen. Detta är av naturliga skäl oftast mycket svårare men därmed mycket mer givande dom gånger dom ändå funkar efteråt.

Hemma på bondgården var det mängder med maskiner som alltid behövde någon reparation eller åtminstone emellanåt få sig lite service så nog fick man skruva och det oavsett om man för stunden var sugen eller inte.

Men när det gällde bilar var jag alltid sugen att lära och följde gärna med styvfarsan när han lagade någon bil åt någon jobbarkompis eller bekantas bekanta. Han var nämligen gammal bilmekaniker och det var kanske det enda jag hos honom som grabb kunde uppskatta.

Jag sög åt mig allt han gjorde eller berättade om när vi låg där under någon bil oavsett om det var på sommaren eller mitt i vintern och kring -17 och obetydligt varmare i det oisolerade garaget. Varma kläder hjälpte föga på det kalla golvet och fingrarna blev stela som frusen hotdog nedkletade med olja, bensin och kylarvatten.

Hursomhelst så averkades också en hel del egna bilar och projekt i garaget och en höst hade jag fått en gammal Simca 1100 pickup utan några större fel. Det är en fransk bil som jag egentligen inte tilltalades av men gratis är gratis och att busköra med hemma på gården skulle den duga till så med 20liter bensin påfyllt i tanken kördens den hem och ställdes in i garaget på pallbockar.

Det här utspelar sig alltså på hösten och det är omkring september-oktober och jag hade åkt på en rejäl höstförkylning. På den tiden kunde man stå på benen även med en förkylning i kroppen och jag var inte ett dugg bättre då på att ta det lugnt så efter någon dag så gav jag mig ut till garaget. Jag är fortfarande rejält täppt i näsan och har feber men ska bara ut och få lite friskluft...

När bilen hade ställts upp på pallbockar var det för att jag fått en idé om att höja fjädringen på bilen och på så sätt få lite bättre terrängegenskaper. Fjädringen på den lilla fransmannen var av torsions-konstruktion vilket förenklat innebär att det istället för en spiralfjäder sitter en liggande stång som när den vrider sig fungerar som en fjäder. Jag vet att det är onödigt att förklara något så komplicerat men fördelen med det här fjädringssystemet var att jag kunde lossa stången och vrida den så att fjädringen blev både hårdare och högre och därmed skulle bilen också komma lite högre över marken och kunna ta sig fram lättare.

Problemet var nu bara att allt satt fast som satan, vilket jag hade konstaterat redan innan förkylningen hade stängt igen min näsa med snor så när jag nu står där i garaget och glor på bilen tänker jag, "Ähh.. jag kan väl lika gärna värma loss dom där bultarna när jag ändå är här". Jag drar fram gassvetsen och lindar ut slangen med skärbrännarmunstycket på. Tänder och justerar lågan innan jag med ena handen om pickupflakets kant böjer mig ner och ska krypa in under bilen hållandes svetsen i min andra hand.

BOOOFFF!!! säger det och plötsligt står hela grusgolvet under bilen i lågor. Jag far upp helt chockad men inser nästan med det samma vad som har hänt. Visst hade bonden jag fick bilen av sagt något om att bensintanken nog läckte och här hade bilen nu stått upplyft med 20liter bensin i tanken på grusgolvet i ett par dagar.
Jag med min täppta näsa kände aldrig ångorna som i det kyliga höstvädret samlades under bilen i det grova gruset. Hade jag krypit under först innan jag tände svetsen hade jag kanske ändå kunnat känna doften men likaväl kunnat hamnat mitt i elden om jag inte fått vittring.

Hursomhelst så sliter jag fram eldsläckaren i garaget, rycker sprinten och trycker på hantaget och två mindre poffar av pulver är det enda som kommer ut. När kollades den senast tänker jag och slänger den åt sidan. Försöker istället hitta något att kväva elden med men nu upptäcker jag att det börjar droppa eld ner från bilen och det längre fram än vad bensintanken är placerad. När jag tittar ner under så förstår jag varför...

Bränsleledningen är gjord av plastslang vilket inte är ovanligt även om det låter märkligt och den har elden under bilen fått att brinna av eftersom den är full med bensin hela vägen fram till motorn fungerar den nu som en långsam stubin. Jag inser nu också att det bara är en tidsfråga innan elden får fäste i den nu uppvärmda och smältande underedsmassan i golvet. Att bensintanken kan smälla hinner jag dock aldrig tänka på för nu börjar jag bara handla, iskallt och rationellt i detta brinnande inferno utan att egentligen tänka eller ha någon plan.

Jag sliter upp garageportarna och upptäcker traktorn som står nästan direkt utanför, får tag i en kätting som hänger på den och låser den i dragkroken på den brinnande pickupen med dess ena ände och i traktorns med den andra. Nycklarna sitter i traktorn fast dom aldrig brukar lämnas kvar och jag startar den varvar och far iväg med ett kontrollerat ryck efter att först ha spänt kedjan mellan traktorn och bilen för jag vet att jag tänker att den brinnande bilen inte får fastna i portöppningen. Får jag bara ut bakänden på den kan jag slita ut den även om den skaver i portarna.

Den brinnande pickupen far av pallbockarna och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hade tagit av hjulen på den som jag tänkt från början när den lydigt men nu med rejält svart brandrök släpar efter mig ut ur garaget.
Jag ser bakom mig när bilen kommit ur garaget hur det fortfarande brinner lite grann i gruset inne i garaget som är fyllt med rök men konstaterar att risken att det ska kunna sprida sig inte verkar stor. Värre är det med bilen som det nu börjat slå upp lågor ur motorrummet på.

Att försöka släcka den utanför garaget som ligger i direkt anslutning till boningshuset och med en vanlig trädgårdslang ser jag inte som något vettigt alternativ i förhållande till riskerna och nu har jag även börjat oroa mig över den halvtomma bensintanken som vid det här laget borde hunnit bli ordentligt uppvärmd i elden.

Jag bestämmer mig för att dra ut den på åkern en bit från huset i det våta ängsgräset. Bara nu bildjäveln följer med runt huset utan att fastna men jag har tur och fast det är trångt så har jag tur och den följer lydigt med som en brinnande fackla. Släpspåren på grusgången är rejäla men antagligen sker allt så kontrollerat för att växeln och rattlåset är i på bilen och därför kan den inte komma åt annat håll en den jag med traktorn bestämt.

Ute på åkern lossar jag snabbt kättingen från traktorn och parkerar den på säkert avstånd. Springer tillbaka till garaget och upptäcker att elden i grusgolvet självslocknat men att röken är tät. På väg ut igen konstaterar jag att bilen inte heller har tagit någonstans och jag får med mig två rullar med trädgårdsslang som jag får fast på vattenkranens koppling, vrider på fullt tryck medan jag springer mot åkern och släpper ut slangen efter mig och hoppas den ska räcka vilket den gör nästan...

På cirka fem meters avstånd från bilen som nu är nästan helt övertänd börjar jag spola vatten och trycket är tillräckligt för att jag ska nå fram till lågorna. Jag ser genom sidorutan på bilen att det pyr och småbrinner i inredningen. Hela framdelen är i ett hav av lågor men i bak vid flaket och där bensintanken sitter brinner nu ingenting. Jag inser på något vis riskerna med den halvbrinnande inredningen. Alla rutor är stängda och jag är rädd att det ska bli ett övertryck i bilen av rökgaserna och att dom ska tryckas ut rutorna vilket skulle innebära glaskross i hagen där djuren ska beta. Kanske verkar fånigt men så tänkte jag då...

Efter lite övervägande om för och emot så hittar jag en stor sten i närheten av mig, släpper vattenslangen och kastar upp den upp på biltaket där den går genom den glasade takluckan och precis som jag hade hoppats så tar ganska omgående rökgaserna eld och stormar ut genom den krossade takluckan istället men kontrollerat och jag tar upp slangen och fortsätter spola vatten på och omkring bilen.

Däcken i fram smäller snart med ett varsit kraftigt POFF när elden ätit sig genom gummit men i övrigt så kändes förloppet nu kontrollerat och ganska ofarligt där den nu stod även om jag inombords fortfarande skakade av adrenalinet. 

I alltihop detta kommer nu min mor hem från affären och det är först nu jag börjar känna mig lite spak. Visserligen var jag fortfarande förkyld med feber men den adrenalinrusning som min kropp den senaste halvtimmen gått på hade också börjat ge med sig nu när jag hade kontroll över situationen. Elden hade börjat så smått att brinna ut och röken var inte längre lika tjock.

Min mor blev naturligtvis både chockad, frågande och senare riktigt förbannad och jag kunde inte annat än låta henne få utlopp för allt detta för det hade verkligen kunnat sluta med en katastrof.

Alla dessa tankar om hur det hela hade kunnat gå så bra när så många omständigheter var emot just det funderade jag på en hel del efter den här händelsen.
Att bilen hade hjulen kvar, att rattlåset och växeln i, att traktorn stod där den stod med nycklarn i och dessutom med kättingen på därbak.

Att jag lyckades få bilen inte bara ur garaget utan att fastna och dessutom runt två nästan 90-graders svängar när jag passerade huset utan att jag fastnade där. Att elden inte fick fäste i något brännbart i garaget, tex. i gastuberna som stod där. 

Resterna av den urbrunna bilen kördes några dagar senare till skroten och den var bara att pressa direkt för allt var förstört.
Även om jag grämde mig över att bilen blivit förstörd var jag ändå så mycket lyckligare över att det slutat så bra  och om jag lärde mig något av det här... jo det var nog en hel del men jag började med att skaffa ett par riktiga brandsläckare som var kontrollerade och hade tryck.

Hur jag kunde fungera så rationellt just där och då vet jag inte men vad jag vet idag är att det inte alltid är något vi ska räkna med. Då kunde jag uppenbarligen hantera rädslan och handla instinktivt vilket jag är oerhört tacksam över men jag vet också händelser där jag inte varit lika handlingskraftig men där det ändå tack och lov har gått bra.

Men varför i hela friden berätta om något sånt här undrar du... Kanske för att visa att även jag har gjort dumheter i mitt liv. Många och oftast små men även riktigt stora tabbar som den här händelsen. Ingen är perfekt, inte ens jag...